Den Öppna Höjden
Kommer vi nånsin att förstå allt om rymden och hur långt vi kan nå? Kan vi ta oss till en annan nivå än blott höjden över våra arma små huvuden, så När svindelperspektiven växer och ställer sig på kant bland kolossala drömmar, och Något obegripligt relevant, då går meningarna isär om vad som var och vad som är Du bad mig vara tydlig, du sa: Världen är banal, den accepterar inga skärvor Alla dessa säkra kort som format våra liv och val rymmer inga spår av snår och härvor Vem sköt det första skottet? Vem gav den sista kyssen? När minorna briserat När vallarna raserats, när floden vällde in, minns du vad du sa? Vi måste ge oss av, ta oss upp i bergen, sänka våra krav, vi måste ge oss av Knivar blänker, blodet stänker, vi kippar efter andan, tänker Och skänker en och annan tanke till momenten som försvunnit Dom ensamma och kloka människorna, tystnaden i rummet Vad är det som är fullbordat? Vad är det som försummats? Du bad mig vara tydlig, du sa: Vad händer med dom unga, dom fick aldrig se det vackra Nej, barnen fick ej vara barn, dom lurades med guld och bling, dom vackra stackarna Dom fick aldrig se ljuset från den öppna höjden härska över djur och vida fält Som om någon hade hällt ut en historia med lyckligt slut över tidens gång När floden vällde in, minns du vad du sa? Vi måste ge oss av, ta oss upp i bergen, sänka våra krav, vi måste ge oss av Knivar blänker, blodet stänker, vi kippar efter andan, tänker Och skänker en och annan tanke till momenten som försvunnit Dom ensamma och kloka människorna, tystnaden i rummet Vad är det som är fullbordat? Vad är det som försummats? Vi trodde vi stod över Gud, att vi var dom överlägsna Som smakat på det mesta av det bästa, varit kräsna Vi måste klippa alla nät och låta fria vidders vindar blåsa Det är du och jag och prärien inom oss, men tidsandan låser oss Dom ensamma och tysta, snart finns dom inte mer Vad är det vi hör? Vad är det vi ser? Den dagen, den dagen, vi väntar på den dagen Då Gud i höjden skrattar åt oss, då ordningen är återställd