Paradisets Grav
Det var en gång ett rike, ett paradis i färg... Med guld och gröna skogar och stora fina berg... Men färgerna har bleknat, nu är det nästan grått... Och jag plågas av det mer och mer och mer och mer och mer... Du lova mej en ros, så ädel och så grann... En ros som skulle ge oss allt men rosen den försvann... Den vissnade och krympte till en prydnad utan doft... Och jag sargas av den mer och mer och mer och mer och mer... Nu är jag trängd mot väggen... Knuffad fram till stupet... Långt där nere i djupet ser jag paradisets grav... Jag är trängd mot väggen... Tvingad fram till stupet... Längst där nere i djupet ligger paradisets grav... Vi älskar med varandra så länge det är fritt... Så länge vi ser skillnad på vad som är mitt och ditt... Vi krossas av tributer i detta stackars land... Och det tynger ner mig mer och mer och mer och mer och mer... En stjärna faller plötsligt och jag önskar mig nånting... En framtid och en morgondag... Jag springer runt omkring... Och når fram till horisonten men då är den inte där... Och jag tänker på dig mer och mer och mer och mer och mer.. Nu är jag trängd mot väggen... Knuffad fram till stupet... Långt där nere i djupet ser jag på paradisets grav... Jag är trängd mot väggen... Tvingad fram till stupet... Längst där nere i djupet ligger paradisets grav...