Rhapsody In Trash
(När Skall Helvetet Ta Slut - När Skall Paradiset Blomma) Jag undrar vad som fattas mig i den vackraste av samtidsdrömmar Jag undrar vad som fattas mig i det fagraste av oskuldstöcken Av masskulturens mest vulgära prakt Av det som tänkts och det som sagts Av de kvasiintellektuella Av de smartkäftade och virtuella Av alla mediagroupies hemligheter Av andraplanscelebriteter Av tokhajpade kompetensrevir Av nätverksmönster som förblir Ett ödeshinder över Sverige och över hela dokusåpaberget Jag undrar vad som fattas mig Av all fri stimulantia och av alla dessa tillgångar Ord som lever kvar inom mig likt opium Ord som fortfarande illustrerar det som händer i de ofrånkomliga samtidsdrömmarna Där rapsodierna avlöser varandra som perfekta mediabluffar och hemligheter vi alla fruktar Där rapsodierna blir till offentlig utsmyckning, den fasansfullt förfulade Likt alla arma själars lemmar, smutsiga och patetiskt dekorerade Där de omålade och nakna blir andra klassens medborgare Där de inte längre syns i de mäktiga konstverken Där de inte heller syns i samtidsbilderna, i bloggarna, i nätverken Där avundsperspektiven växer sig bredare och bredare Bland de som fortfarande målar tavlor som ingen får se Bland de som ännu inte hunnit lämna rännstensgångarnas värld Bland de som åter ger kriget en skamlig chans till alltings förlösning Får inte detta dig att börja vilja spinna runt, runt, runt Får inte detta dig att börja vilja vinna världen När rapsodierna göms i ett skratt, ett skämt, en bluff, en ny hemlighet vi alla fruktar När rapsodierna lätt kommer åt våra privata bilder och får missbruka vårt förtroende När rapsodierna kommer åt våra kulturmönster och radikalt förändrar dem När skall vi höja blicken över skyarna, bortom mörkret Bortom de farliga spelvägarna, bortom mobiltelefonernas värld Bortom kriget om kulturen, och ge varandra en anständig chans till alltings försoning Eller är det bara feltolkningar, undrar vi, jag och du Du, den rädde, den ensamme, den förstenade bevararen av en förlegad tid Mänsklighetens gigantiska fiasko är ju inte ditt fel Ändå ångrar du att du en gång inte gick tillräckligt långt in i den mörka skogen Att du inte fann den mörkaste färgen Att du inte kunde förmå dig att måla den väldiga skogen Att du bara såg de falskt färgglada men trasiga träden och alltings vissnande Att du slösade en tanke på rapsodierna och inte målade världen som du ville ha den Får inte detta dig att börja vilja spinna runt, runt, runt Får inte detta dig att börja vilja vinna världen Vad är det som driver rapsodierna in i kaklet medan vi sover, medan barnen skäms När skall statyer av mjukaste marmor åter stiga mot skyn När skall skulpturer av vit alabaster åter bli landmärken När skall skönheten, den renaste, åter ta makten över varumärkeshysterin När skall fångar släppas ut och alla fängelser stå tomma När skall helvetet ta slut, när skall paradiset blomma När skall dina akvareller beröra mig När skall färgerna bli äkta och tavlorna få liv När skall blicken lyftas upp, högt över alla förfulade motiv Får inte detta dig att börja vilja spinna runt, runt, runt Får inte detta dig att börja vilja vinna världen I en tid med konstant slumpläge i alla expertpaneler I en tid då 50/50-chanser realiseras, sanningar saneras, trovärdigheten minimeras I en tid då rapsodierna exploateras och generositetsbristen verifieras I en tid då det gäller att inte säga för mycket av värde I en tid då de som är rädda för dig, är de som vet att du vet något som inte de vet Som till exempel att alltings skräp och alltings trams är alltings lycka och förgänglighet Och att alltings lycka är en myt och att myten är en sång När skall helvetet ta slut, när skall paradiset blomma I en tid då skräpet har tagit över, då tramset regerar I en tid då den obligatoriska rannsakningen måste börja Får inte detta dig att börja vilja spinna runt, runt, runt Får inte detta dig att börja vilja vinna världen