Gospel
Hon fann sig själv indragen i en kamp om lyckan Lyckan är en myt och myten är en sång Landet ligger tomt, det är en ödelagd lycka Liksom sången som upprepas gång efter gång När smärtan är som starkast, när den välter hennes värld Då får hon höra orden av en nära vän, att livet och lyckan är som ett tvåeggat svärd Och att kärleken är livets börda, ändå bär vi den Hon säger: "Följ mig, följ mig bort till vägens ände Skölj mig sedan ren min käraste vän" Hon säger: "Höj mig högt på dina starka händer Böj mig sedan rak så jag kan gå igen" Hon fann en utväg mellan hopp och förtvivlan Hon fann fem fel medans hanen gol Hon fann förklaringen till att hennes måne stod i Cleveland Och att hennes älskades minnen låg kvar på en stol Dom hade slagit läger nånstans mellan norr och söder Och slutit ögonen för att få ro När nu Västgötaslättens alla höstfärger blöder Har dom fem felen äntligen fått henne att tro Hon säger: "Följ mig, följ mig bort till vägens ände Skölj mig sedan ren min käraste vän" Hon säger: "Höj mig högt på dina starka händer Böj mig sedan rak så jag kan gå igen" Hon fann en väg hem mellan det onda och det goda Den ledde rakt in i en gospelsång Knäpper hon händerna och tar hon till orda Blir det som ett eko av vad hon hört en gång När hon längtar längre bort än där morgondagen är Då blir det blott en dröm som hon känner igen Som skisser av en verklighet i en falsk dokumentär Att kärleken är livets börda, ändå bär vi den Hon säger: "Följ mig, följ mig bort till vägens ände Skölj mig sedan ren min käraste vän" Hon säger: "Höj mig högt på dina starka händer Böj mig sedan rak så jag kan gå igen" Jag fann henne dinglande på den yttersta grenen Vinglande och vacker som en gospelsång Löven som bildade en bädd runt benen Var sammetsmjuka och hårda på samma gång När hon faller sakta ner i den våta jorden Hand i hand med sin kära vän Då ligger lyckan öppen i dom märkliga orden: kärleken är livets börda, ändå bär vi den